Stay happy.

... we lived happely ever after.
jag tycker ganska bra om växjö ändå. jag har gett det en ärlig chans och det skämde inte ut sig. minsann.
ikväll skulle vi på bio. men så blev det inte. det var ju grey's på tv. tårtan från igår kunde vi ju inte heller ta med oss till sf's salonger. och den ville vi ju snaska i oss.
nu har vi gjort det. plus lite hemmakvällgodis och snusklubba.
vi har också nästan blivit ovänner om vad en player är. men det vore ju dumt att jag skulle packa mina väskor för en sån sak så nu sitter vi och gosar. MYS

och idag har det inte varit min dag.
sis hade igår tappat min lancoméfoundation i golvet. petitess kan tyckas med all rätt. men jag gick banans. jag blev läskigt arg. jag har liksom inte lust att lägga pengar på det denna månaden. och den luktar ju så gott och är faktiskt riktigt bra.
och vid tio i fyra skulle jag hoppa på tåget till växjö och madie. men när tågkonduktören kom och kollade biljetten meddelade hon vänligt att jag satt på fel tåg. fel tåg? tågen går åt två håll i osby- växjö och malmö. och jag visste bestämt att jag satt på det som gick mot växjö. men tydligen en timme för tidigt.
när tåget står still i alvesta ringer mannen från ett jobb som kanske skulle bli mitt. han berättade att så inte var fallet och min dag kändes fulländad.
väl i växjö fick jag springa runt i stan i en timme innan madie slutat. växjö och jag har aldrig kommit riktigt överrens. men idag känner jag att vi eventuellt fick en liten conection ända tills busschauffören bad om mitt leg när jag ville åka på halv. imorgon tänker jag ge det ännu en ärlig chans och eftersom madie numera bor här så har ju betyg höjts redan där.
nu ska jag visap grädde till tårtan och övervaka madies kockkunskaper.
puss!

det är himla synd att jag inte tål glass. det är också himla synd att jag inte fattar det. en annan sak att jag egentligen inte tycker glass är speciellt gott men äter det ändå. igår serverades den förvisso med färska hallon och noisettsås. då gillade jag den. men när jag sen satt i ishallen och kände hur magen började krampa och svälla upp likt en fem månaders gravidmage, då började jag ångra mig. för vem, som inte är med barn, vill se ut som att det ska ploppa ut en unge om tolv veckor? hoppas det lagt sig innan jag sätter mig på tåget och far till madie i eftermiddag.
nu ska jag iallfall stiga upp och göra lite nytta. kanske försvinner den efter ett varv eller två på klinten. kan vara värt ett försök.
puss!

för nästan tre år sedan. tisdagen den 15 november 2005 vaknade jag av att min lillasyster kräktes. hon hade haft konstig feber hela helgen och hon och mamma skulle till doktorn under dagen. jag åkte till skolan. jag kommer inte ihåg om det alltid var så eller om det var just denna tisdagen men vi slutade vid lunch. det gjorde Ida också så jag åkte via hässleholm på vägen hem och mötte upp henne för att umgås. mamma ringde och berättade att dom hade blivit skickade till akuten i kristianstad. jag bad att dom skulle ringa när dom var på väg hem så dom kunde plocka upp mig. jag och ida fikade, tittade på tv och gjorde sånt som man gjorde på högstadiet. jag minns att jag också kände mig lite halvkrasslig. förkyld och sådära. dessutom hade jag ett prov i engelska dagen efter så jag ville hem och plugga till det med. när mamma och alexandra inte dök upp efter några timmar skickade jag ett surt sms och undrade vart dom tog vägen. mamma sa att det skulle dra ut på tiden och att pappa skulle hämta mig. jag tjurade lite. inte för att det inte var trevligt att vara med ida utan för att jag kände mig stressad över pluggandet. när pappa ringde till idas hemtelefon för att meddela sin ankomst skrattade jag lite och undrade vad som flögit i honom. sen jag fick min mobil ringde han alltid till den. hade han ens idas hemnummer?

när jag hoppar in i bilen frågar jag ju så klart hur det är med alexandra. har dom kommit fram till något? lunginflammation var jag bergis på. han svarar att "alexandra är sjuk." min första tanke var; ja dumpucko det vet jag. "hon är riktigt sjuk" säger han sen. och jag tänker lungiflamation får man pencilin för. det går över. "hon har leukemi. blodcancer" är hans nästa ord. och jag tänker; jag vet väl att leukemi är blodcancer. jag är inte dum i huvudet.
sen kör vi hem och packar ihop grejer till alexandra och mamma som ska stanna på sjukhuset över natten. faster sussi åker med oss in till kristianstad så att vi ska kunna få hem den andra bilen.
sen tillbringar vi kvällen där. läkarna ville inte till hundra procent säga att det var leukemi, det gör dom inte utan benmärgsprov, men alla pilar pekade ditåt. jag låg med huvudet vänt mot väggen i sängen bredvid alexandras när hon kräktes. när doktorn kom in och skulle prata gick jag ut för jag ville inte att hon skulle se mig gråta och förstå hur hemskt det var.
jag och pappa åkte hem vid elva och allt kändes konstigt. "du behöver ju inte säga något till någon förrän vi vet säkert" säger pappa.

olof hade smsat och ringt och undrade var jag var. jag skrev att jag varit på sjukhuset för att alexandra var sjuk men att dom inte visste till hundra vad det var än. han ringde och ringde och jag orkade inte svara. jag duschade och han ringde. när jag till slut låg i sängen kunde jag inte sova. jag kände mig så vilsen som jag aldrig tidigare gjort. vad skulle hända nu? jag grät och grät. och det konstiga var att det jag var mest rädd för just då var att jag skulle förlora olof. att VI inte skulle klara det. jag visste att vi antagligen skulle bo i lund ett tag. och allt med olof var ganska nytt. det var inte direkt optimalt.

dagen efter åker jag till skolan. men efter engelskaprovet åker jag hem, ovetandes om att jag inte ska komma tillbaka på två månader. på stationen står han, Olle med en bukett rosor. tack för fem underbara månader står det på kortet. och jag berättar för honom. vi åker hem till mig och jag packar en väska. hur packar man när man inte vet hur länge man ska vara borta? sen åker vi till olof och myser lite innan jag sätter mig på tåget till lund och mormor och morfar. resten är historia. 

men VI klarade det. och jag vet att med dig vid min sida klarar jag dom mest hemska stunder. för så är det. med vissa människor gör det inget om världen rasar samman, bara man får vara tillsammans. bara man vet att dom alltid finns där. bara man älskar tillräckligt mycket. bara man ger varandra styrka. bara det. så ni vet.

i fredags var det precis så att jag hann med tåget, det var i sådan stresspanik mamma släppte av mig på stationen att hon först körde iväg med min väska. Men resten gick bra. Jag fick vänta i en och en halv timme i alvesta men i sällskap av greek så det var ju inte hela världen.
Så anlände jag äntligen till Borås och I and me spenderade de kommande två timmarna på IcaMaxi, det är mycket att gå igenom där. Ändå lyckades vi glömma decilitermått så vi fick besöka ÖB också.
Efter en god wok, som någonting saknades i, kollade vi in idol och avslutade aftonen med att baka cookies.
I lördags sov vi längre än planerat men kom slutligen iväg till Gbg och Kungsbacka som var målet, för att ta sig dit kan jag tala om att man ska ta väg 40 men inte i riktning mot jönköping. Freeport var väl inte mycket att hänga i granen. Jag blev mest betuttad i frisörbutiken där jag gick crazy for a while, nej men lite shampoo och dylikt blev det.
Sen hittade vi tillbaka till stan och utanför Bertoni mötte vi upp påse och ontus. det bokades bio och en utflykt till lerum innan det blev grekiskt och WallE. himla mysigt det dära. hemvägen blev något kuslig och det var inte mycket bra på radion. men hem kom vi ju iallafall.
igår började vi med lyxfrukost i sängen, men det är inte riktigt samma sak när man har behövt gå upp och laga den själv, sen styrde vi kosan mot gällstad. Där hade dom byggt om och jag är inte riktigt hemma med den nya planeringen. Men jag blev trots det vän med en kofta och en klänning som numera bor hos mig.
tillbaka i borås fick jag slänga i mig en räkmacka innan jag hoppade på tåget tillbaka till my hometown.
jag är glad att jag inte bor på något av de där ställena tåget stannade på mellan borås och allvesta det är då ett som är säkert.
puss.

Ärlig.
"January sa att det var viktigt med total ärlighet i ett förhållande och jag höll med. Helt ärligt berättade jag hur mycket tid jag ägnade åt att tänka på henne, att när jag är föreställde mig framtiden så fanns hon vid min sida, att jag även efter tre år ibland fortfarande kunde känna mig lite nervös i hennes närhet. Hon bad mig sluta. ´det var inte så jag menade', sa hon. ´Jag ville säga att jag inte älskar dig längre.' Hon tittade bort. ' Och ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag aldrig älskat dig på riktigt.' "