bara det.
för nästan tre år sedan. tisdagen den 15 november 2005 vaknade jag av att min lillasyster kräktes. hon hade haft konstig feber hela helgen och hon och mamma skulle till doktorn under dagen. jag åkte till skolan. jag kommer inte ihåg om det alltid var så eller om det var just denna tisdagen men vi slutade vid lunch. det gjorde Ida också så jag åkte via hässleholm på vägen hem och mötte upp henne för att umgås. mamma ringde och berättade att dom hade blivit skickade till akuten i kristianstad. jag bad att dom skulle ringa när dom var på väg hem så dom kunde plocka upp mig. jag och ida fikade, tittade på tv och gjorde sånt som man gjorde på högstadiet. jag minns att jag också kände mig lite halvkrasslig. förkyld och sådära. dessutom hade jag ett prov i engelska dagen efter så jag ville hem och plugga till det med. när mamma och alexandra inte dök upp efter några timmar skickade jag ett surt sms och undrade vart dom tog vägen. mamma sa att det skulle dra ut på tiden och att pappa skulle hämta mig. jag tjurade lite. inte för att det inte var trevligt att vara med ida utan för att jag kände mig stressad över pluggandet. när pappa ringde till idas hemtelefon för att meddela sin ankomst skrattade jag lite och undrade vad som flögit i honom. sen jag fick min mobil ringde han alltid till den. hade han ens idas hemnummer?
när jag hoppar in i bilen frågar jag ju så klart hur det är med alexandra. har dom kommit fram till något? lunginflammation var jag bergis på. han svarar att "alexandra är sjuk." min första tanke var; ja dumpucko det vet jag. "hon är riktigt sjuk" säger han sen. och jag tänker lungiflamation får man pencilin för. det går över. "hon har leukemi. blodcancer" är hans nästa ord. och jag tänker; jag vet väl att leukemi är blodcancer. jag är inte dum i huvudet.
sen kör vi hem och packar ihop grejer till alexandra och mamma som ska stanna på sjukhuset över natten. faster sussi åker med oss in till kristianstad så att vi ska kunna få hem den andra bilen.
sen tillbringar vi kvällen där. läkarna ville inte till hundra procent säga att det var leukemi, det gör dom inte utan benmärgsprov, men alla pilar pekade ditåt. jag låg med huvudet vänt mot väggen i sängen bredvid alexandras när hon kräktes. när doktorn kom in och skulle prata gick jag ut för jag ville inte att hon skulle se mig gråta och förstå hur hemskt det var.
jag och pappa åkte hem vid elva och allt kändes konstigt. "du behöver ju inte säga något till någon förrän vi vet säkert" säger pappa.
olof hade smsat och ringt och undrade var jag var. jag skrev att jag varit på sjukhuset för att alexandra var sjuk men att dom inte visste till hundra vad det var än. han ringde och ringde och jag orkade inte svara. jag duschade och han ringde. när jag till slut låg i sängen kunde jag inte sova. jag kände mig så vilsen som jag aldrig tidigare gjort. vad skulle hända nu? jag grät och grät. och det konstiga var att det jag var mest rädd för just då var att jag skulle förlora olof. att VI inte skulle klara det. jag visste att vi antagligen skulle bo i lund ett tag. och allt med olof var ganska nytt. det var inte direkt optimalt.
dagen efter åker jag till skolan. men efter engelskaprovet åker jag hem, ovetandes om att jag inte ska komma tillbaka på två månader. på stationen står han, Olle med en bukett rosor. tack för fem underbara månader står det på kortet. och jag berättar för honom. vi åker hem till mig och jag packar en väska. hur packar man när man inte vet hur länge man ska vara borta? sen åker vi till olof och myser lite innan jag sätter mig på tåget till lund och mormor och morfar. resten är historia.
men VI klarade det. och jag vet att med dig vid min sida klarar jag dom mest hemska stunder. för så är det. med vissa människor gör det inget om världen rasar samman, bara man får vara tillsammans. bara man vet att dom alltid finns där. bara man älskar tillräckligt mycket. bara man ger varandra styrka. bara det. så ni vet.
Kommentarer
Postat av: din nikki
Här sitter jag och fäller tårar genom rysningar i kroppen. Det var fina ord du skrev och jag fick mig en tankeställare, en rejäl sådan. tack vännen. jag hoppas att det aldrig mer händer dig/er! <3
Postat av: Ida
Älskling. Det var fint. <3.
Postat av: joanna.
du säger på pricken hur det är i slutet nattie. du är verkligen en stark person som klarat dig igenom detta, bendrar dig för det!
Postat av: Anonym
<3
Postat av: linn.
mycket fint natalie. och en himla tur att allt fick ett så lyckligt slut <3
Trackback