down to earth.
that love, like a disease.
det är konstigt hur man kan vilja någonting supermycket och när tanken sen börjar krypa närmre, djupare så blir det panik. jag vill ju inte egentligen. eller jag vill. men inte nu. absolut inte nu.
och jag förklarade att jag både kan äta kakan och ha den kvar. och en snäll själ ifrågasatte om fallet verkligen var sådant. mitt svar var ja. och ifrågasättningen fortsatte. det var menat som något snällt. och jag är glad för det.
min största rädsla är nog att jag sårar. sårar för att jag tror att inget är på riktigt och att vi kan bete oss som trettonåringar och låtsas att vi inte vet bättre. kanske ska man inte veta bättre heller när man är tjugo.
i vissa fall sägs det ju att ord är överflödiga och så har det nog varit men jag undrar nu om dom inte behövs.
eller så är det min favorithobby jag ägnar mig åt. överanalysering.
Fy bubblan vad jag är trött på det där. Overanalysing! Äta kakan och ha den kvar är himla bra. När det väl funkar!