don't we just hate mondaymornings?
Lite så känns det iallafall. Jag har precis tryckt i mig en söt liten fairtrade banan som jag nallat ute hos Nageniusarna där jag tillbringade natten. Ibland känner jag mig nästan lite korkad när jag sover där för det betyder att jag verkligen måste gå upp klockan kvart över fem istället för att snooza den där kvarten till halv sex. Sen åker jag därifrån lite innan sex och måste sitta på stationen i trekvart. Oftast får jag i och försig träffa Joanna en snabbis och det är ju aldrig fel :) Plus att jag brukar få lite skolarbete gjort. Men ändå. I do it for love helt enkelt ;)
Igår när vi satt och åt frukost hos mormor och morfar kom allt med alexandras sjukdom på tal och jag vet inte varför, om det är för att jag är så nära skådeplatsen eller vad det är, men när jag är där nere så kommer tårarna så lätt. Jag fick riktigt bita ihop och försöka byta ämne snabbt för jag hade helt enkelt inte lust att släppa lös allt. När det pratas om hur mycket jag fick stå tillbaka för att hon tog upp så mycket tid går det knappt att stoppa flödet. Jag klandrar ingen för alla hade det lika svårt. Men jag känner ibland att jag under denna tiden inte riktigt fanns i min familj. Att jag kom på någon slags andra plats och jag har inte riktigt fått igen den tiden jag förlorat. Det är helt enkelt så mycket känslor som bubblar i mig fortfarande. För jag ville inte visa att jag var ledsen. Mamma och pappa hade ju så mycket annat att tänka på. Jag kände mig tvungen att vara stark, duktig och klara mig själv. Nu klandrar jag som sagt ingen för det blir så här. Ett sjukt barn kräver mer uppmärksamhet än ett friskt så enkelt är det. Och det ska nog bli skönt och nyttigt att komma upp till Göteborg och prata med andra som har varit i liknande situationer.
Denna veckan har vi hur mycket som helst att göra i skolan. Verkligen övermycket!
Nu däremot ska jag ta itu med min illustration till "Bockarna Bruse".
See ya! /na.
Igår när vi satt och åt frukost hos mormor och morfar kom allt med alexandras sjukdom på tal och jag vet inte varför, om det är för att jag är så nära skådeplatsen eller vad det är, men när jag är där nere så kommer tårarna så lätt. Jag fick riktigt bita ihop och försöka byta ämne snabbt för jag hade helt enkelt inte lust att släppa lös allt. När det pratas om hur mycket jag fick stå tillbaka för att hon tog upp så mycket tid går det knappt att stoppa flödet. Jag klandrar ingen för alla hade det lika svårt. Men jag känner ibland att jag under denna tiden inte riktigt fanns i min familj. Att jag kom på någon slags andra plats och jag har inte riktigt fått igen den tiden jag förlorat. Det är helt enkelt så mycket känslor som bubblar i mig fortfarande. För jag ville inte visa att jag var ledsen. Mamma och pappa hade ju så mycket annat att tänka på. Jag kände mig tvungen att vara stark, duktig och klara mig själv. Nu klandrar jag som sagt ingen för det blir så här. Ett sjukt barn kräver mer uppmärksamhet än ett friskt så enkelt är det. Och det ska nog bli skönt och nyttigt att komma upp till Göteborg och prata med andra som har varit i liknande situationer.
Denna veckan har vi hur mycket som helst att göra i skolan. Verkligen övermycket!
Nu däremot ska jag ta itu med min illustration till "Bockarna Bruse".
See ya! /na.
Kommentarer
Trackback
